Anders på bukkejagt i Tyskland 2010

Dette er en jagthistorie som jeg modtog på mail, fra min nu afdøde svenske ven Anders Ekblom.
Jeg ved ikke, om jeg er den eneste, der har haft fornøjelsen af denne fortælling, men nu offentliggør jeg historien, blot for at vise, at Anders udover at være et rart menneske og en dygtig jæger, var Anders også en rigtig god historiefortæller.
Engang imellem tog Anders sig tid til at skrive en historie og sende den til mig.
Selvom mit svenske ikke er for godt, så forstod jeg som regel det meste.

Mjaaaoo!

Så började årets resa till Rostock, Tessin, Tyskland.
Nu var det faktiskt 10 år sedan den första gången och trots att tiden egentligen inte finns för en dylik tripp, så är det svårt att bryta vanor. Det fick bli långa dagar och nätter veckorna innan och 01.00 på natten drog jag iväg mot första anhalten; Leif. Vapendragaren och den som ordnat med denna årliga vana genom de tyska jaktkamraterna på älgjakten i Lekvattnet.
Var är du, ringde jag och frågade när jag kom fram strax före utsatt tid. Det är mörkt. På xxxx-huset sa Leif. Strax klar. Alla som känner Leif vet att det är en lögn. Så jag gick fram till ytterdörren och sa mjaaaooo!. VOFFVOFFVOFF , sa Toy. TYST sa Leif. Mjaaaooo sa jag, VOFF;VOFF;VOFF sa Toy, TYYYST sa Leif. Störd i morgonbönen kom han så till dörren och kunde konstatera att jaså, är det du din xxx-el som väcker upp huset!
Mot Skåreberget för att lasta i den tredje kombattanten tillika translatern, Magnus. En trevlig kamratskap jag gjorde via utbildningen till Marknadsekonom för några år sedan. Då tämligen ny på jaktstigen via ärvda vapen, men nu med egna marker och erfarenhet från gästjakt lite varstans. Inte minst i Tyskland dit vi drog med honom för några år sedan när våra skrala kunskaper i tyska och värdarnas dito i engelska gjorde att jag tröttnade på teckenspråk, dubbelpostande samt en allmän nyfikenhet hur saker och ting fungerade. Vilket var svårt att pussla ihop när man inte riktigt klarar den så viktiga kommunikationen. Men Magnus pratar som en infödd och så länge han är på humör kan vi få svar på det vi tycker är viktigt och intressant. Däremellan får vi nöja oss med vad han ”slänger” till oss i form av glosor/allmosor. Nog om det. Iväg bar det i natten och den glesa trafiken gjorde resan snabb och säker. Redan strax före 09.00 var vi i Getner för färjan över till Rostock. En strålande dag, ljummen vind o sol från en blå himmel. Försommar. Härligt!

Snabb resa.
En snabbesök i ”bordershoppen” fullbordade förberedelserna inför våra tre jaktdagar i pingst och hänryckningens tid. Värdarna bjuder på jakt och det mesta av maten så vi brukar komma med dryck och tilltugg, Och sedan behöver vi lite på rummet också. Ifall det blir långt mellan passen. Dieter var på plats och väntade på oss hemma hos Frank. Kedjerökande som vanligt. En härlig grabb med stor och brinnande jaktintresse och ett öppet sinnelag. Från västra delen av landet så han har en bra bit hit om än inte lika lång som vår. Denna gång tog det med färjeöverfart och mer shopping, Leif skulle ha korv också, ungefär 12 timmar.
Så småningom dök även Frank upp. Han har som alla egna företagare långa dagar för att få allt att fungera. I hans fall är det väl färgen som skall torka. Han och Bianca har ett hus som de byggt själva. Murat som de flesta hus här nere. En liten tomt men ett stor garage-carport med kyl och annat en jägare behöver. Och på baksidan ett hägn med dovhjort. Gött!
Jaktmarkerna arrenderas av en storbonde och är på ca 500 + 400 hektar en bit från varandra. De har ändrat sig något under årens lopp,. Men allt ligger inom 10-15 minuter i bil från Frank.
Gott om hare och rådjur, det finns alltid gris på markerna men säkraste grisjakten är på hösten och vintern och nu är det maj 2010. En del av jaktmarken håller även kronhjort som de är mycket intresserade av att jaga. Det är inte lika enkelt att bli bjuden på den jakten, om man säger så…
Men det är väldigt generöst det vi får vara med på. Jakten här nere är inte billigt och det mesta av det vi skjuter går till viltslakteriet och försäljning för att finansiera jaktmarkerna.
Troféerna är det inget snack om, utan de får vi ta med oss hem. Och de försöker verkligen hjälpa till så att vi skall komma till skott. Vilket för min del renderat en och annan anskrämlig trofé. Jag njuter av upplevelserna, jakten, viltrikedomen och behöver inte skjuta för att det skall vara bra. Men det är svårt att få avstå för de vill verkligen att vi skall komma till skott.

Den stora galten.
Helst av allt vill jag komma åt att skjuta en gris vilket inte lyckats på alla år.
Första året var det nära. Ett lånat vapen med belyst kikarsikte för nattsikte höll inte måttet.
Batterierna tog slut när grisarna väl var på åteln och tog för sig av smaskigheterna….
Men spännande var det. En kall decemberkväll med månsken och ett litet litet skimmer av rimfrost. För kanske fem år sedan satt jag sista passet på ett stort fält i ett jättehögt torn. Det var snödrev och färjan väntade. Men vi skulle göra ett sista försök. Då kommer det två grisar bökande sakta men säkert åt mitt håll. Dunkdunkdunk i bröstet. Asch, två ljuskäglor från värdens bil som kommer för att hämta mig. Grisarna drar sin kos med svansen rakt upp och i vinkel från mig och fortfarande allt för långt borta för ett skott.
Men ifjol var Diana på min sida. Tre 6-taggare blev resultatet plus att jag fick en stor galt på mig. Mitt på en vall kom han. Jag hade fått ett pass i ett torn ovanpå en vagn. Det stod mot kanten av en liten skogsdunge. På de andra tre sidorna var det en betesvall men inga kor.
Då kommer det en get ut på vallen väster om mig. Hon betar sig upp för slänten och mot den angränsande kornåkern när hon plötsligt tvärstannar och stelnar till med halsen sträckt.
Efter en liten stund fortsätter hon rakt in i kornet men hinner inte mer än försvinna då hon kommer ut igen i full fart rakt över vallen och in i dungen ca 150 meter norr om mig. Och i hasorna hade hon en bock. Huj vad det gick. Jag han inte ens lyfta kikaren för att se hur han såg ut! Men efter kanske 20 minuter kommer bocken ut igen och börjar beta. En sextaggare! Han kommer närmre och närmre men på ungefär 100 meters håll bestämmer han sig för att återvända till kornet. Så jag lägger an och i samma ögonblick som han stannar till något låter jag skottet gå. Han gör ett högt skutt och drar i god fart rakt uppför den lilla slänten och försvinner in i kornet.

En bock till!
Det kändes bra i skottögonblicket men man vet ju aldrig. Jag går fram till skottplatsen. Kan inte se något. F-n har jag missat? Försöker hålla koll på var i kornet han gick in och går sakta däråt. Tätt och svårt att se. Skit. Skall jag behöva be om hjälp när jag nu efter alla år fick läge på en sexa! Men då ser jag något ljusrött till höger och där ligger han. Phuu! Härligt. Segerkänsla blandat med vemod. Jag har trots allt släckt ett liv. Tar ur och går försiktigt i kanten mellan vallen och kornet till dess jag är mitt för tornet. Jag och bytet sneddar ner dit och jag sätter mig åter på plats. Säker på att nu händer inget mer men med dryga timmen kvar till dess jag skall bli upplockad. Hör en smäll nära och förstår att Leif eller Magnus också kommit till skott. Då plötsligt ser jag i hörnet söder om mig hur det kommer fram en bock. Rastlös gör han ett varv och försvinner. Kommer åter efter någon minut men blir borta på nytt. Efter kanske en kvart kommer han med en rusch ut på vallen och följer staketet längs kornet och mot den plats där jag sneddade ner med min skjutna bock. Vid varje staketstolpe fejar han hornet, nosar lite och vandrar mot nästa stolpe. Från kanske 300 meter är han nu på halva avståndet och jag ser att det är en sexa till! Han fortsätter utmed staketet och nu är han strax framme där jag vek av. Då tvärnitar han och sträcker fram nosen. Avståndet är kanske 120 meter men jag har gott stöd. Inser att det är nu det gäller för han verkar allt annat än trygg. Känner väl lukten av blod. Pang! I samma stund som jag trycker av bestämmer han sig för att fly och jag ser i kikaren hur han så att säga gör en 180 graders sväng för att dra tillbaka dit han kom från. Hur gick det där? Såg inte alls var bocken blev av. Skottet kändes inte bra eftersom han slängde precis när jag tryckte av. Smyger i alla fall försiktigt upp mot skottplatsen och där ligger han. Han inte gått ett steg. Och kulan tog i tinningen! Den högra trots att djuret stod med vänster sida mot mig! Vilken tur, det där kunde gått illa med en otäck skadskjutning som följd. Nu hade jag istället två 6-taggare, jag som knappt skjutit någon bock alls tidigare år då bara spetsar och 4-taggare kommit i min väg.

Vad kommer där!
Nöjd med livet sitter jag tillbakalutad så gott det gick på den halvtrasiga stolen. Från början satt jag vänd åt andra hållet och såg ut genom ett av de tre öppningsbara fönster som tornet var utrustat med. De flesta är helt slutna men med dörr och fönster för höstens och vinterns vakjakt efter gris. Nu satt jag med dörren halvt öppen och tittade söderut. Halvt öppen för den hade skevat och gick bara att öppna så pass att man kunde trycka sig in.
Då kommer det ut en ensam stor gris längst ner på samma ställe som bock nummer två kom ut. Den går vinkelrätt från vänster till höger på kanske 300 meters håll. Försöker i handkikaren avgöra om det är en galt eller en sugga. Vi var strängt tillsagda att inte skjuta suggor! I och för sig är hållet drygt oavsett kön. Precis när den kommer fram till gärdeskanten stannar den och istället för att skutta över diket och försvinna börjar den gå i sick sack upp mot mig och även mot vind! Stannar och vädrar, går igen. Och nu ser jag att det är betar som lyser vitt på sidorna av trynet! Fram med bössan. På drygt hundra meter stannar han till på en liten kulle och vädrar med trynet högt i vädret. Tänker tanken att skjuta rakt i bröstet men tvekar. Klarar 308an och mitt dåliga skjutstöd och sittstöd ett skott rakt framifrån? I detsamma grymtar han till och drar iväg upp mot kornet. Slänger nästan iväg ett skott men besinnar mig. Kommer aldrig att klara ett skott två pga dörren som inte går att öppna. Skit och skit igen. När jag efter alla år hade läge på en sådan gris. Skit! Nu kommer skälvan. Du som varit med om en liknande situation vet vad jag pratar om! Varför gjorde jag inte si, kunde jag gjort så, vad hade hänt om…..
Besinnar mig och inser att ett dåligt skott på en annan levande varelse aldrig skall lossas.
Jag tvekade med rätta för det var inget bra läge och när han fick vind av mig eller blodet från bocken så var tillfället borta. Värdarna tycke i alla fall att jag var en klappträ som inte sköt. Ett sådant läge får man aldrig. Oftast bara en glimt i en såmista där beslut och skott i stort sett sker i samma stund. Och nu en galt som gick rakt mot dig över en kortbetad vall! Stor också eftersom du såg betarna på så långt håll. Jaja. Det var i alla fall en upplevelse och en tröst är att en gris med sönderskjuten käke eller bog inte gick där ute i kornet. Men visst fanken hade det varit något. Två 6-taggare och en stor galt på samma pass samma kväll!

En liten fyra.
Allt detta kom tillbaka nu när jag i år satt på första passet. Jag hade gått säkert 500 meter över en åker där det spirade små små majsplantor. På fältet intill blommade rapsen och lyste gult och doftade gott. Det fanns mängder av spårstämplar från både hjort, gris och rådjur.
Men allt som kom fram var en liten 4-taggare och en get. Plus 2 harar. Men en go kväll!
Inte heller Leif eller Magnus hade sett något som de ville eller kunde skjuta. Leif hade fått ett pass på en plats där man åtlat lite för att dra gris. Men inte ikväll. Åter hos Frank hade elden i det närmaste falnat. Före jakten hade vi ätit ett rejält lass med grillade fläskkotletter. De slösar inte med grönt och potatis utan det är gott kött som gäller! Nu snackade vi lite, några waltmans heil och drog sedan till pensionatet som vi nyttjat de sista åren. Jag var bra trött efter resa, få timmars sömn och många långa arbetsdagar innan vi åkte ned, så kudden han nog inte skrynkla sig innan timmerlassen började dras.
Ringring, 03.00, upp igen för nya tag. I bilen till Frank där han o Dieter väntade. Samma pass som igår för oss alla. Trött, jättetrött så jag får nog erkänna att ögonen åkte igen. Men inte länge! Lilla bocken kom ut fast långt bort och två fältharar betade en bit ut på majsåkern. Så det var inget spännande som höll mig vaken. Inte heller de andra hade sett något utan frukosten på Franks veranda avlöpte utan några avbrott för waltmansheil.

Bärs och annat livsviktigt
Efter några timmars vederkvickande sömn åkte vi till ”Calles” för inköp av en annan sorts byte. Det är tur att inte Leif är lika skjutgalen som han är ett första klassens shoppingfreak! Säg så här, det hade inte rymts mer än en fjärt till i bilen på väg hem om vi skulle klarat oss utan dryga böter för överlast! Men visst. Magnus och jag köpte en dryg varsin ranson vi också så Leif var inte ensam om att tynga bilen, även om han stod för merparten. Och skyllde på andra gjorde han. Annika skulle ha, och brorsan, och morsan och….
I kväll var det jakt och kalas hos Norbert. En trevlig gamäng som dessutom behärskar engelska. Han och hans hustru Bea bor en sisådär 20 minuters resa från kusinen Frank. Han har egna marker runt där han bor, förutom de kronhjortsmarker han delar med Frank. Dessutom är han en inbiten fiskare och just hemkommen från Norge efter en lyckad fisketur på dryga veckan med grabbgänget. Så det var väl inte underligt att vi fick varsina rejäla rökta regnbågar. Ja eller något liknande. Och vart du inte mätt så kunde du få två, eller tre…. Det fanns bröd, sallad och dryck till hjälpen. Men snellsnell nu skulle vi på jakt! När vi kom fram där jag skulle posta stod där en bock och väntade. Magnus satt fram så han fick smyga ur och ta chansen. Pang! Det gick bra och en klart annorlunda sex fick bita i gräset. Två taggar pekade bakåt. Så det blir väl en ”autopürsh” att komma ihåg. Själv fick jag åka till det pass Magnus skulle ha haft. Där stod en get när vi kom fram så jag smög försiktigt upp i tornet för att inte störa. Ytterst där jag satt hade man ett böljande rapsfält på ena sidan och åt andra hållet med skogen tätt på vindlade en liten vall in bland träden nästan som en ringlande orm. Här smög jag in förra året och fick tvärnita för en get som gick där och betade. Till sist lyckades jag ta mig upp i tornet som finns längst in och fick då se en bock! En 6-taggare! Pang och alltså att hade jaktens gudinna vänt sitt ansikte åt mig tre gånger förra året! Dessutom visade det sig att det var ett silverhorn! Men i år blev det inte mer att se än den get som fanns där när jag kom. Men det small borta hos Leif och han fick en liten 6-taggare plus att han hade massor av djur runt omkring sig.

Tre på samma dag.
Vi blev inte så länge hos Norbert utan efter en kort waltmansheil gick bilen tillbaka ”hemåt” för några timmars sömn. Klockan tre var det dags att gå upp igen och före fyra satt vi på pass på nytt. Jag fick ett nytt pass ”för att det skulle bli något” hade Magnus hört att de sa. Plus att jag fick dubbelposta med Frank. Inget kul, men de vill väl. Alla skall få skjuta! Men det var dimma och dis o lätt duggregn. Sikten var dålig och Frank, ja han zzzzz. Jag med en stund om sanningen skall fram…. Men jag var vaken när två djur kom rakt mot oss. Get och fjoling. Rund om magen för snart kommer årets kid. Rakt fram och under oss på ca 5 meter.
På andra sidan fälten syntes fler djur men hållet var långt. Då såg jag bakåt att det kom ett djur. En liten bock! Han stannade på kanske 150 m håll o betade. Frank sa att jag fick skjuta.
Men jag sa klaine…. Förstod dock att han nog tyckte jag kunde hålla till godo, så jag gick ut på tornets baksida och tog stöd. En spets, ca 150 meter, blåst, tornet gungade, kornet stod högt på bockens sida. Njaaa jag väntade, och väntade men han gick runt runt på samma ställe tog några steg från mig och lade sig ned! Frank gav upp och tecknade att vi skulle gå runt lite och kolla. Vi kanske kom 75 meter innan det stod en liten fyra i kornet när vi kom över en liten ås.
Nu kunde jag inte backa utan när vi var inne på 40 meter satte jag mig ned , tog stöd på knäet och pang. Bocken försvann. Allt kändes bra och Frank lyste upp. Men när vi kom fram till skottplatsen låg bocken och tittade på oss. Den försökte resa sig och kasta iväg men det gick inte. Frank tog avfångningsskottet. Mitt hade gått långt bak. Ca 30 cm till vänster om var jag trodde mig ha siktad. Har kikaren fått en smäll? När vi kom till Frank tog jag ur slutstycket och kornade in lite olika mål med korset. Tittade i loppet om målet fanns där också. Det gjorde det. Måste trots allt gjort en riktigt dålig anläggning. Eller? Det känns lite osäkert inför kvällsjakten. Går bössan rätt eller inte?

Residens Norbert.
Idag var vi tvungna att checka ut från ”panget”. Frank hade gjort bokningen sent trots att han visste vår ankomst. Det innebar att ett sällskap tyskar med konfirmation hade bokat allt. Kanske lika bra med tanke på de spår som förra årets tillställning satte hos Leif och Magnus. Mest Magnus. Om man säger så var det väldigt svårt att få upp honom ur bingen och med först till skogen, och 12 timmar senare ur bilen….
Leif och Magnus konfirmerade sig hela vägen från Tessin till Skåre om man säger så.. Och jag körde, hick! I år fick vi istället spendera sista natten hos Norbert och Bea vilket var nog så trevligt. Hoppas bara att framtiden ger möjlighet till att återgälda gästfriheten. Väl där bjöds vi först på välsmakande lunch och därefter gjorde vi en tur runt jaktmarkerna och fick lite berättelser från förr och nu. Bland annat om ur det var innan ”den mjuka revolutionen” som Norbert uttryckte det. Om hur krångligt det var om man inte var med i partiet att få lägenhet, bil, licens på jaktvapen m.m. Men han lyckades med hjälp av släkt, kontakter och egna prestationer. Till kvällen dök Frank ”och gänget” upp och det blev på nytt en kväll i köttfrossans tecken. Och lite waltmansheil. Men vi skulle faktiskt jaga så vi bröt upp från glam och stoj, och nu fick jag passet jag skulle ha haft kvällen innan. Det tog nog bara fem minuter från det jag hade tagit tornet i besittning till dess det brakade till och ut ur skogen kom en get tätt följd av en bock. Ut på vallen och in igen. Det tog mindre en 30 sekunder. Skit den verkade fin. Men så kom det ut två småbockar på kanske 200 meters håll. De var oroliga. Kanske fjolingar vars mamma nu blev ”jagad” av bocken jag sett? Inget annat hände så jag började smyga på dem. När jag var inne på kanske 100 meter och bara hade ett stort träd mellan dem och mig, så PANG!

Bastbock
Det visade sig vara Leif som även ikväll fick möjlighet att nedlägga en sexa. Men i smällen drog ”mina” småbockar. Jaja. Hade med en bok om jaktskrönor och skrock som jag bläddrade i. Alla de djur som Magnus sett igår hade nog hört några rykten, för här var det i alla fall inte i kväll. Men så plötsligt kom småbockarna ut igen. Bestämde mig för ett nytt försök för det började bli mörkt och något annat verkade inte hända. Smög, hukade, kröp och ålade mig fram ca 150 meter. Då hade bockarna betat sig kanske 50-60 meter ut från det andra tornet som fanns på fältet. Det började bli skumt men jag kornade in den största av de små, och allt gick bra. Den andra fortsatte att beta och jag tog några kort. Blixten blixtrade och det var nytt och annorlunda så hellre fly än illa fäkta tänkte nog bocken och försvann in i skogen.
Jag gick fram till brorsan. En bast! Det hade jag inte sett. Först var det avståndet och sedan det begynnande mörkret. Jag vet att värdarna inte tycker man skall skjuta bast bockar, men det ar ju inte min avsikt. En liten sexa var det nog tänkt att naturen skulle ha försett honom med innan året var slut. Det kunde man se trots basten. De översta taggarna hade delat sig något men inte fullt ut. Tog i alla fall ur bocken på det tyska viset som jag nu sett några gånger. Man bräcker bäckenet och sotar ur mellan låren, om man säger så. Öppnar strupen och drar ned den i bukhålan och ut på marken tillsammans med övrigt innehåll. Men levern behåller man.
Nu började det bli mörkt men jag hade mina saker kvar i tornet. Det var även en stund till innan Norbert skulle komma så jag tog upp boken för att se om det fanns läsljus, men inte. Jag packar ihop o går upp till vägen tänkte jag och ställde mig upp. Då såg jag en rörelse åt andra hållet och där kom en bock. Den stannar upp på ca 30 meter. En sexa, jag skjuter.

Mynningsflamman i mörkret gjorde mig tillfälligt blind men jag tyckte nog att skottet skulle sitta där det var tänkt. Jodå, han låg där. Men det begynnande mörkret och önskan om en 6-taggare hade fått mig att se det som inte fanns. En fyrtaggare…. Den skulle jag inte velat skjuta. Onödigt att fresta på värdskapet så. I det samma kom Norbert och de andra med bilen för att hämta mig. Jag förklarade läget och han sa att det inte spelade så stor roll. De har en väldigt god stam. Men innan vi gick på pass hade de i alla fall sagt att vi max fick skjuta en sextaggare. Och det hade jag i alla fall inte gjort….

Sista kvällen med värdarna förlöpte fort. Lite waltmanshel och snack på engelska och tyska och svenska gjorde i alla fall det hela till en trevlig avslutning. Efter frukost och efter att ha tackat våra värdar för gästfriheten drog vi mot Frank för att stuva bilen med alt det vi hade shoppat… Både han o Bianca skakade på huvudet. Och vi också.. I alla fall två av tre….
Vällastade och med ny luft i däcken och 6 bockar i påsen drog vi så mot Sverige. God mat ombord på båten och bara några snabba stopp för att lämna tillbaka lite dryck till vår herre gjorde att vi trots resa på dagtid ändå tog oss hem på relativt kort tid. Båten gick 11.00 och 22.30 klev jag in genom dörren här hemma. Trött men nöjd och rekreerad.
Kanske det blir en resa redan i höst denna gång. Värdarna gjorde en liten utfästelse om klappjakt vilket kanske kunde vara nog så intressant och spännande. För det är ju grisjakt som i alla fall jag ser fram mot. Bockar finns här hemma även om det är en aldrig så fantastisk upplevelse att jaga vårbock i det fantastiska landskap som vi har möjlighet att få besöka.
Så nu är det arbetet med troféerna och minnet från några härliga dagar som återstår av Tysklandsjakten våren 2010.

AE 23/6-10